14 Liter PopCorn och Långa promenader

Det har varit en helg full med skratt i kollektivet. Maja missade dock det hela när hon i Onsdags plötsligt fick för sig att åka hem till Östersund. På Fredagmorgonen vaknade Moa och Sandra runt tio-tiden (Lisette hade då redan varit uppe sen kvart över sex och avnjöt vid det här laget en god kopp varm choklad på första rasten) de gjorde sig iordning för att ta en rask promenad ner på stan för att möta Rebecka som skulle komma på besök. Efter att senare ha mött upp Lisette som varit på pizzalunch med några teckenspråkare blev det en aning shopping för Becka och en tur till Ersboda för lite storhandel av diverse matartiklar att mumsa på i helgen.
Fyndet för dagen var sallad för bara fyra kronor påsen, så på middagsmenyn stod självklart grekisksallad med vitlöksbaguetter. "Det var gott". Före, under och efter denna delikata middag mumsades det också på en del av de gåvor som Rebecka smuggelimporterat från Jämtland. Hemmagjorda rockyroads (se Leila bakar) och utomordentligt delikata cookies fick det att vattnas i munnen. Till kvällen blev det Gay-te (också importerat by Rebecka) , film och spaning på grannar eftersom Moa tidigare på dagen ofrivilligt sett en nakenshow till frukost. Dock så fick de inte se så vidare värst mycket hud. Rebecka fann det dock mycket roande att hänga i köksfönstret och spana.

Lördagen började med tvätt. Dock var det mest Sandra som stod för tvättandet. Lisette droppade snabbt av och följde med Rebecka på en shoppingrunda istället, det var mycket mer givande och intressant. Moa följde lite senare hennes exempel och Sandra fick snäll som hon är slava framför tvättmaskinen alldeles på egen hand. Moa mötte upp med Rebecka och Lisette på Lagerhaus där Rebecka glatt inhandlade diverse mer eller mindre nödvändiga ting. Eftersom sommaren dagen till ära plötsligt kommit tillbaka på en snabbvisit (tack SMHI för att ni uppfyllde Majas tidigare önskan) blev det fika i gräset utanför Kafé station. Det mumsades på chokladmoussetårta, kycklingbaguette och laxmacka i väntan på att Sandra skulle bli klar med tvätten och masa sig ner till centrum. Sandra fick sig en rejäl långpromenix på tre timmar då hon så fort hon kommit ner till stan fick vända och gå hemmåt igen. Halvvägs hem fick Moa en snilleblixt och kom på att vi skulle gå direkt till ICA Maxi för att ta del av veckans supererbjudande: Fem en och en halvliters läsk för endast 50 kronor. Kanske ångrade hon detta lite då hon hamnade mitt upp i en nära-döden-upplevelse när en cyklist kom i full speed mot henne fast hon minsann gick på rätt sida! Eftersom den glada kvartetten inte riktigt kunde vägen hamnade de mitt i ett stort villaområde med mycket fina hus. Plötsligt kom de till en återvändgränd och tvingades ta en mycket farlig väg genom skogen där de blev attakerade av både grenar och farliga brännäslor. När de tack och lov kommit helskinnade ut ur skogen tog de ett mycket djärvt beslut när de modigt genade över järnvägen för att snabbare komma fram till lågprisparadiset. Efter att ha inhandlat läsk, popcorn och frukt återstod den långa vandrigen hem. Den gick dock ovanligt snabbt och smärtfritt för denna annars mycket olycksdrabbade skara. Väl hemma väntade en lätt middag och sedan var det dags att kura ihop i den blåa manchestersoffan för att kika på en japansk skräckis. Till denna biovisning skulle det självklart poppas lite torkad majs. Eftersom Lisette okupperat den lagom stora kastrullen med sin böngryta föreslog hon att de skulle använda Majas tioliterskastrull. Så så fick det bli. Problemet var dock att det var lite svårt att dosera kärnorna i den gigantiska kastrullen så resultatet blev sju liter popcorn. Hälften av dessa fluffiga små majsmoln hann dock förtäras innan filmvisningen ens hunnit börja så Sandra och Lisette poppade för säkerhetsskull sju liter till.

Natten till Söndagen var lugn och helt mardrömsfri trots skräckfilmen. Rebecka var uppe med tuppen och bestämde sig för att ta en joggingrunda. Eftersom hon är så snabb hann hon inte riktigt med att hålla koll på vägen, men som tur var stötte hon på en snäll man som visade henne vägen tillbaka till Ålidhem. Efter frukosten hände det i stort sett ingenting resten av dagen. Rebecka fick visa sina skills i fiskpinnestekting till middagen och det pysslades fram en kondommaskin. "I kollektivet går man säker".

I övrigt har vi upptäckt att Ålidhem är mycket större än vi tidigare trott och Bag in da box- låten är faktiskt inte så dålig.

/Moa,Sandra, Lisette Gästskribent: Rebecka

Spänningen växer i kollektivet

Idag har varit en dag full av ständiga pikar, irriterade tonlägen, spydiga kommentarer och namecalling angående trängsel i köket, skitiga avlopp, olika mattider och svikna löften:

"Det handlade ju inte om äggen"
"Precis, det handlar ju om oxfilén och nonchalansen!"
"Ja och om sättet du gjorde det på!"
"Det handlade om TVÅ ägg!"
"Ja men nästa gång kanske vi ska köpa en lägenhet!"

Som tur är ligger ironin ständigt i underton, och skratten haglar. Vi anser att vi inte nått bristningsgränsen förrän det börjar smällas i lägenhetens åtta smällbara dörrar...

Idag var även den första dagen på Moa och Sandras nya liv. De började dagen med friska tag då de bestämde sig för att ta en promenad i regnet. Efter att ha nått Kinabron, som de fann väldigt vacker, så vände de och gick hemåt igen. När hurtbullarna kommit hem hade Maja fortfarande inte vaknat, och meddellandet som Moa och Sandra lämnat henne på kökets whiteboard gick förlorat. Maja visade inget livstecken förrän vid tolvtiden då de andra redan var i full gång med att förbereda sig för en tur på staden, men hon njöt av att äntligen ha fått sova ut.
Vid denna tid hade Lisette redan avklarat en halv dag i skolan och skulle snart intaga sin lunch: grönsaker och några falaflar. Genom diverse sms-ande kunde Maja och Lisette konstadera att de båda under dagen lagt märke till samma fenomen: En glassbil mitt på dagen! För dessa två är detta ett högst ovanligt fenomen eftersom glassbilen på Körfältet alltid kommit vid sjutiden på kvällen, fredagar only. En perfekt tid eftersom alla barn är hemma och förväntar sig goda saker att stoppa i munnen inför disneydags (i alla fall var det så under deras barndom) . Det ter sig därför väldigt dumt att skicka ut glassgubben med tillhörande bil mitt på dagen en vanlig tisdag. Vem är hemma och köper glass då? Visst inser även Lisette och Maja att glassbilen inte kan vara överallt samtidigt, som tomten kan, och därför måste besöka vissa ställen på helknasiga tider. Men dumt, det är det.

Idag var dessutom dagen då vi uppdaterade oss med lite nyheter. Förutom att vädret förutspådde regn, regn och regn så fick vi också till vår förskräckelse veta att en 14-årig flicka försvunnit från Ålidhem för åtta dagar sedan. Vi började gå igenom våra iakttagelser under veckan för att se om vi kunde ha något tips till polisen. Vi diskuterade olika möjliga konstiga beteenden hos människor vi sett och andra saker vi lagt märke till, men kom fram till att inget vi sett nog hade med händelsen att göra. Lite skärrade blev vi dock, och hoppas såklart att flickan kommer hem helskinnad till sin familj.

I övrigt så tycker vi att det borde gå bussar via Ålidhem direkt till målet Storhandel (läs Ica Maxi eller Willy:s). De direktbussar som går nu slutar efter 15, och de med byten får en i bästa fall till målet på 30 minuter. Storhandel är ett ekonomiskt måste och eftersom detta bostadsområde är fullt av oss fattiglappar, vissa utan varken körkort eller bil, så vore detta inte en helt bortkastad busslinje. Kassarna ska hem på ett eller annat sätt. Och eftersom vi i denna blogg redan demonstrerat hur det kan gå när man har saker på hängandes på cykelstyret så inser ni att detta inte är ett alternativ.
Umeå kommun, drömmen vore en buss från Magistervägen till Strömpilen, och en till Gräddvägen 1!

Nu är det dags för att helt ägna vår uppmärksamhet till Sex and the city.

/Maja, Lisette, Moa, Sandra

Tårtfrukost och pissväder

Dagen började med tre av oss (Lisette, Sandra, Maja) vaknade tidigt för att överraska Moa med födelsedagstårta på säng. En sådan vidare värst överraskning blev det dock inte eftersom Moa var väl medveten om att hon varken fick kliva upp innan "något" hänt eller ens öppna kylskåpsdörren. Men glad blev hon när hennes tre nyvakna sambos tågade in i hennes rum med en alldeles speciell hemgjord godistårta med extra mycket döskallar (hardcore-cake) och chokladpuddingsfyllning. Tillhörande var kaffe och paket innehållande en "jag-har-aldrig"-kortlek, ett shotglas med spelfunktion, och en väldigt vacker hjärtformad fotoram med kort på de ovan nämnda sambosarna. En lyckad frukost!
Maja bestämde sig här för att göra en total personlighetsförändring dagen till ära. Hon gjorde sig i ordning från nyvaken till stadsklar på en grisblink (!) och 30 minuter senare satt Lisette och Maja otroligt nog på bussen in till stan. Väl framme fick de spendera 40 minuter vid Vasaplan i spöregnet i väntan på Lisettes buss ut till sin skola. Detta medrförde såkalrt första-dagen-ångest, men den dövades (hahahahhaa teckensspråkshumor) snabbt när hon redan på bussen mötte kurskamrater. En kort introduktionsdag med kaffe och torra bullar (hon åt dom såklart inte eftersom en riktig bagare känner igen dåliga bullar när de ser dem) fick henne att gilla läget och längtar nu tills imorgon!
Det tog lite tid för Moa och Sandra att välja kläder och masa sig in till stan. "Vad ska jag ha på mig imorrn? Vilka byxor, vilken tröja, vilka skor?" hördes både en pch två gånger igårkväll. Till slut fick de fri tillgång till även deras sambos klädförråd klädförråd. När Födelsedagsbarnet och Sandra äntligen piffat sig klara och den stora stadens blöta asfalt låg under deras fötter väntade drygt en timme på arbetsförmedlingen (du efter plugget, det löser sig inte alltid). Under denna tid hann Maja skaffa bibliotekskort samt beställa klipptid till eftermiddagen. Dessutom utövade hon sin nya hobby, nämligen skoshopping som Sandra lärt henne efter konstens alla regler. Eftersom Maja lär sig snabbt har hon på en vecka hunnit fördubbla sin skosamling och med dagens tre nya par har hon nu fyllt sin skolåda till bristningsgränsen. Detta till Sandras stora förtjusning.

På eftermiddagen var det dags för Majas otrohetsaffär med den nya frisören. I snart en vecka har hon haft hårångest och någon-annan-än-Kristoffer-ska-röra-mitt-hår-fobi (Maja klipper inte frisyren, hon "kristoffrar" den). Efter att hon länge suttit i frisörstolen och oroat sig för att gå därifrån som en synonym till ett skatbo, gick hon efter en timme lycklig ut på gatan i sin nya frisyr, ovetandes om att hon hade massa löst hår i ansiktet. Hon hade visserligen förlorat hår på huvudet, men istället vunnit skägg. Även ögonbrynen var lyckligt förenade. Men eftersom Moa är snäll och ärlig påpekade hon detta och lånade ut lite rengöringskräm så att Maja kunde avlägsna denna generande hårväxt inne på en nypptäckt butik. Mitt i allt detta märkte den glada trion att de alla missat samanlagt minst sju samtal från en less, trött och hungrig Lisette som kommit tillbaka till staden efter en skoldag på landsbyggden. (Östersundare, tänk Ås). Vid det här laget hade hon redan hunnit hem och fördrev tiden med diverse tv-zappande. De lovade att komma hem snarast möjligt!
Men bussresan hem från Vasaplan till Magistervägen var mer riskfylld än väntat och Moa var nära döden. Hon hann inte mer än in i bussen innan hon satt på golvet. Hon fällde ner sätet men tog inte hänsyn till varken dess uppfällningsmekanism eller jordens dragningskraft, när sätet var på väg upp igen så var Moa på väg ner. Detta medförde en del skratt, mest hos trion själva men även hos folket ute på gatan som såg händelsen.

I ett hushåll med tre bageriutbildade och en hobbybagare finns det per automatik en del fikabröd och bakverk, speciellt på en födelsedag. För att bli av med lite av detta ville vi hemskt gärna bjuda in någon snygg granne på fika. Vilket bättre sätt att göra detta på om inte att sätta upp en stor skylt i köksfönstret: "Vi har tårta". Dock var det ingen som nappade på detta erbjudande och efter att ha väntat någon timme offrade sig Moa, Sandra och Lisette för laget och åt en tårtbit var. I kollektivet är vi något av världsmästare på att äta (Sandra räknar ofta ner tiden mellan måltiderna som tycks vara oändligt långt ifrån varandra).


I övrigt är vi rätt så irriterade och less på detta jävliga pissväder. När Maja önskade höst var det inte regn hon menade. Sol tack, SMHI.

/Lisette & Maja

Kollektivet - Bananflugorna 24-0

Igår var dagen då vi invaderades av flygande små monster. När vi öppnade sopskåpet på morgonen så kom vi rakt in i bananflugornas näste. Där inne svärmade tiotals små röda prickar omkring. Vi blev relativt äcklade och stängde skåpet. Vad göra nu?

Maja försökte komma ihåg hur hennes mammas bananflugefällor var konstruerade. Olja och vinäger, frågetecken? Eftersom den enda vinäger vi hade var med citronsmak så fick vi helt enkelt anta att flugorna även gillade citrusfrukt och inte enbart bananer. Men för säkerhet skull lade Maja ner en skiva banan också. "Man är ju inte dum."

Men efter en halvtimme hade ännu ingen fluga fastnat i fällan, trots att flera av dom setts i närheten. Någonting var fel med fällan. Som tur var hade Lisette hela tiden haft i tankarna att diskmedel brukade finnas med i bananflugefångarbilden. Vi vände oss till tvåtusentalets orakel för mer kunskap, Lisette googlade och hamnade ganska snabbt på familjeliv.se, numera vår nya favoritsida. Receptet på en framgångsrik fälla för banaflugejägare som oss var diskmedel och vinäger. Vi installerade två fällor mitt i flugornas näste: sopkorgen. Framgången var ett faktum när vi efter femton minuter hade dräpt så mycket som två flugor i den drygt tjugo "man" starka klanen. Efter ytterligare en timme hade sammanlagt sex flugor gått i fällan. När vi på natten gick och lade oss hade hela, hör och häpna, 24 flugor fastnat i fällan! Denna morgon vaknade vi och såg inte en enda flugjävel i vårat kök. Mohaha. Segern är vår!

En annan liten goknul anlände igår till kollektivet. Moa kom hem till Språkgränd 5. För första gången är hela eliten samlad inom kollektivets väggar. Äntligen är det slut på det eviga möbelbärandet och hyllskruvandet. Våra kroppar kan vila!

Ankomsten firades på kvällen med kladdkaka och vin, då vi hade våran första nästan-fest till dunket av grannarnas partymusik.

Tankar om huruvida det spökar i denna lägenhet eller inte har börjat flöda. Dels hör Sandra folk diska och slamra när de andra in fact sover djupt i sina sängar, Maja blev lite misstänksam när balkongdörren gled upp, och ett mystiskt dödsfall i köket förbryllar kanske mest. (Se bilden.)

"Ingen kraschar i en båge och smetas ut, utan att någon är skyldig", är en kommentar. Ingen har erkänt mordet på denna "skängelmy" (stavning tack, Bo Oscarsson?), som äcklar oss alla lika mycket. Ingen av oss verkar skyldig: Moa hade ännu inte anlänt vid megamyggans TOD (time of death). Maja tar avstånd från att döda kryp på grund av de fläckar på väggar som då uppstår. Sandra liknar Poo i teletubbies och vem skulle beskylla den lilla röda storögda saken för mord? Lisette tvättade bort den stackars harkranken och alla vet ju att en smart mördare inte återvänder till brottsplatsen. Så vem är skyldig? Eftersom Lisette, som är van vid misstänksamma spökerier, inte direkt känner några kalla kårar i vårt vackra hem så måste vi även se över andra möjliga alternativ. Har de tidigare lägenhetsinvånarna kvar en femte nyckel och kommer in om nätterna för att diska och dräpa? Eller använder de balkongen? Lisette tyckte sig ju faktiskt häromnatten se någon klättra upp över balkongräcket. Men eftersom hon blev lite rädd och helt enkelt gick till sin säng och somnade om så kan vi inte bevisa detta. Men om så är fallet så tackar vi varmt för besväret!

I övrigt har vi nu kartlagt Umeås kanske minst effektiva Mc'Donalds, nämligen det i Ersboda. En eloge dock för att de hade öppet längre än till 19.00 till skillnad från donken vid Ica Maxi (ja, det besöktes igår igen, det är en ständig källa till outtömlig lycka!).

/Lisette & Maja

Ålidhem - Strömpilen på cykel

Idag var den stora dagen som vi skjutit framför oss halva veckan: vi skulle leta reda på vägen till Strömpilen och det stora hägrande ICA Maxi. Resultatet blev lite av karaktären skräckblandad förtjusning.
Maja tog det där med att "hitta vägen" på stort allvar och hade inte kommit mer än tio meter från cykelstället förrän en stor "poff pang duns aj" som fick barn att springa ut på balkongerna, ekade genom Språkgränd.Inom en sekund hade hon gjort en framåtvolt över styret och slutligen lyckats landa vackert på rygg. Lisette och Sandra vände sig om ungefär när Maja var mitt över styret och fick alltså bevittna detta ofrivilliga cirkustrick. Medan Maja var relativt glad över att ha överlevt luftfärden utan hjälm (använd hjälm barn!) så utbrast alla tre i skratt. Man frågar sig hur många andra som bevittnade detta från sina köksfönster. Antagligen fick de sig ett gott skratt till efterrätt.
Vi samlade oss och började återigen bege oss mot vårt dagsmål. Sandra undrade om hennes hjul blivit ännu mer snett än det redan var men bestämde sig för att tappert fortsätta. Billig storhandel på ICA Maxi hägrade i tankarna. Efter ytterligare kanske femhundra meter så pös Lisettes cykel utmattad ihop och däcket blev platt! "Vänta" hojtade Lisette. Sandra stannade sin snea lilla rosa grej, Maja klagade på sin värkande axel. Och sin fot. Och sin uppskrapade nya sko!
Här stannade farten av lite. Det som skulle bli en snabb färd på cykel, blev nu till en lång vandring till fots.
Väl framme uträttade vi våra inköpsbehov i ett himmelrike av billiga varor där vi fyndade 3 kilo morötter och sex tallrikar för enbart nio kronor! Vi kände att turen hade återvänt till oss. Men tji fick vi när Sandra skulle betala och kortet inte gick igenom. Lisette fick tappert gå in som backup. Hon hade trots allt själv bara handlat för sju kronor. Vägen hem gick förvånansvärt bra, men Sandra hade lite problem med att prata i telefonen och samtidigt styra sin lillal låga cykel. Det såg fruktansvärt roligt ut.

I övrigt har vi kommit fram till att Umeå har en väldigt dålig skyltning vad gäller cykelvägarna, vilken väg går vart?!
Dessutom efterlyser vi mer detaljerade busskartor, tack. Vilka olika bussar stannar på vilka busshållplatser, och hur ska nyinflyttade veta NÄR det är dags att hoppa av?
Lär av Östersund, Umeå kommun, och anställ en röst till varje buss som snällt berättar vilken hållplats som närmar sig.

Nu ska vi mysa innan Moa anländer imorrn och tvingar oss bära möbler uppför dessa helvetestrappor.

/Maja, Lisette, Sandra